(fortsättningen på Ett glas vin)

Min syster har kommit på besök med sina barn. Ja, plural. Hon har tre. De är små och…de är tre! För många för min lilla lägenhet, det är därför jag älskar att gå UT med dem. Med alla fyra, jag behöver syrran. Hon är som en tolk….hon kan deras språk.

Vi åkte till en av de där stora supermarknaderna som gör det omöjligt för de flesta små, personliga och trevliga affärer att kunna överleva. Syrran förstår inte det. Hon vill ha billig mat… för det är priset som är viktigast när det handlar om maten förstås! Ironiskt hur hon senare väljer ett känt varumärke som är lite dyrare för att det ger henne en känsla av trygghet… reklam funkar… funkar bra. Lika bra på vuxna som på barn.

– Pringles, mamma. Jag vill ha Pringles!

– Jag med.

– Ja, mamma. Pringels!

– Varför just dem? – frågade jag….hur naiv kan jag vara?!

– De har leksaker!

– En app är ingen leksak – sa det äldsta av barnen.

– Okej. Vad vill ni ha? – sa syrran som kanske inte varit så uppmärksam.

Barnen tittade på varandra:

– Pringels.

– Läsk!

– Choklad.

– Men… – sa jag

– De kan bara välja var sin sak men det går att göra tre portioner av varje och dela på dem-, förklarade syrran.

– Smart. Vi var inte så strategiska när vi var barn

– Du delade inte – Sa hon med ett lurigt leende. Och hon hade rätt.

Jag var ett ganska otrevligt barn om vi ska vara ärliga. En liten flicka, smal men stark och högljudd… jag var som en chihuahua ungefär. Det har krävts många timmar i gymmet för att kunna öka lite i vikt och se okej ut…se bra ut, jag ska inte ljuga, jag är stolt över hur långt jag har kommit. Anyhow, jag var chihuahuan och min kära syster var den trovärdiga, lunga och visa Sankt Bernardshunden.

Okej, det räcker för idag om den gamla goda  tiden. Tillbaka till verkligheten!

Min kära storasyster gillar att fråga om mitt normalt sätt icke existerande kärleksliv. Men nu när jag ville berätta om dejten jag hade haft, verkade hon inte så nyfiken. Hon frågade inte direkt som hon brukar göra, så jag försökte komma in på ämnet lite diskret men hon var för upptagen med alla barn.

– Så… Det går verkligen jättebra på mitt nya jobb. Vem skulle ha trott det? – sa jag.

Ingen verkade ha lyssnat.

– Ida…- sa jag lika gnällig som hennes barn.

– Vadå? Kan du inte vänta lite? När vi är nånstans där de kan leka själva…då kan vi prata i lugn och ro.

– Okej…

– Vad sa du om jobbet?

– Att det går bra. Att du hade rätt.

– Jag? Varför då?

– Det var du som sa att jag borde lämna det andra jobbet. På byrån.

– Aha… Barn, lyssna nu. Vi ska vara tysta medan vi köar för att betala och sedan ska vi gå ut och leka i parken. Okej?

De tre tittade på henne och volymen på deras “samtal” gick ned till “normal samtalston”. De brukar inte prata med varandra, bara skrika. Jag har frågat Ida varför så många gånger men hon säger att det är skolan och fritids, att det känns som att föräldrarna inte har så mycket påverkan i uppfostran längre.

– Du är så duktig, syrran. – skojade jag.

– Håll truten. Jag gör mitt bästa men… jag är inte säker på vad de får för feedback när de inte är med mig…om du förstår?

– Skolan.

– Också, men mest…du vet.

– Aha.

Ida skiljde sig från sin man för bara några månader sedan. De delar tiden med barnen. Och ett av de största problemen de hade var just att de inte höll med varandra om hur de skulle uppfostra barnen, vad som var okej och vad som inte var okej. Det är den officiella anledningen i alla fall, men jag vet inte om det är sant. Jag vet att de bråkade mycket om barnen, men jag vet också att Ida är jädrigt smart och skulle ha hittat ett sätt att få det att fungera om hon hade något intresse. Jag tror att de bara inte älskade varandra längre. Hon älskade honom inte längre. Det var slut. Såna saker händer ibland. Men hon har inte erkänt det för mig…som om det inte vore en tillräckligt stor anledning.

Vi åkte till en park nära stationen och drack varsin kaffe medan barnen lekte.

– Du brukade leka med dem. Allt bra med dig? – Frågade hon.

– Ja, jag…vet inte. Det är skönt att hinna prata med dig lite.

– Skönt är att kunna sitta och bara vara lite…men det brukar du inte förstå. Vad är det du vill berätta?

– Hade en dejt igår ikväll.

– Vad roligt. Ska ni ses igen?

– Vet inte.

– Vill du?

– Gärna

– Varför frågar du henne inte då?

– Är inte säker på hur länge man borde vänta.

Hon tittade på mig som hon brukade göra när vi var små. På ett sätt så att det märktes att hon faktiskt var äldre än jag och kunde förstå saker jag fortfarande såg på ett naivt sätt ibland och ibland på det komplicerade sättet man ser saker och ting när man är för ung.

– Sms:a henne. Nu.

– Jag kan göra det senare.

– Nej, nu. Snälla. Det är första gången i livet du vill prata om en dejt! Var inte dum, fråga henne om en andra dejt.

– ett andra glas vin…

– Vad?

– Ingenting, jag menar att det är inte första gången jag berättar…

– Jo, det är det! Det är alltid jag som frågar och det är alltid du som pratar om dina dejter som om de inte vore intressanta, som om alla tjejer vore konstiga eller tråkiga.

– Hur vet du då att jag inte snart kommer börja berätta om hennes konstigheter?

– Det kommer du säkert att göra, och jag hör gärna mer om hennes konstigheter…bara de är inte privata…

– Vi har inte kommit så långt!

– Okej,… det jag vill säga är att jag har en känsla av att du tycker hennes konstigheter är… fina. Sms:a henne – sa hon efter en stunds tystnad.

Jag tog ut mobilen ur fickan och skrev bara några ord, frågade om hon ville ses igen… Jag använde faktiskt ordet “dejt” i sms:et.