Anna var min granne för några år sedan. En yngre tjej som hade en crush på mig för länge sedan. Hon sa ingenting, bara försökte kyssa mig ett par gånger. Jag såg henne aldrig på det sättet. Hon är bara en trevlig kompis. Hon är snygg och snäll men inte den typ jag gillar. Inte på det sättet. Hon läste till läkare på universitetet i Frankfurt. Jag vet vad du tänker nu… att hon var en typiskt duktig flicka, eller kanske bara att jag glömde att säga att hon var smart. Nej och nej. Hon är väldigt punky, och hon är inte så smart, inte mer än de flesta i alla fall. Hon bara ville bli läkare.

Jag var i Frankfurt i höstas förra året och då passade jag på att hälsa på henne. Vi ska ut och dansa ikväll, du följer väl med? Sa hon, men jag ville inte gå och festa med henne och hennes vänner. Det kändes lite konstigt. Jag var inte 23 längre. Nä, jag vill åka vidare ikväll. Det räcker med middag. Jag ville bara hälsa på lite. Ni kan gå och ha det kul utan mig. Vi gick ut och tog en öl innan middagen. Det var då jag såg henne för första gången…Carmen.

Hon såg ut precis som Bizets karaktären. Passion. Jag glömde att berätta om mig. Jag är den intellektuella typen, en lite nördig och nästan 30 år gammal kille. Lång, lite tjockis, blond, glasögon, casual wearing…När jag såg henne…jag ville bara gå dit och kyssa henne. Ligga med henne. Tycker du om henne? Det var Anna som ställde frågan. Hon ser ut precis som Carmen. Sa jag. Anna tittade på mig med en intensiv blink. Hon heter inte Carmen, men hon är som en spansk fantasi, eller hur? Sa hon, lurig som vanlig. Men hon hade rätt…Carmen var en fantasi.

-Hur gammal är hon?

-Lika gammal som jag, ungefär. Hon är våra nya kompis i lägenheten. Vill du träffa henne?

-Nej. Nej?Idiot! Varför säger du nej! Ja! Säg ja!

Anna log, reste sig och gick bort till henne. De pratade lite. Carmen tittade på mig och jag tappade nästan ölen. Jag längtade efter hennes kropp. En kropp jag aldrig hade haft men som kändes så bekant. Jag kunde känna hennes doft från andra sidan baren. Jag kunde smaka hennes läppar i mitt glas, ölen hade blivit hon. Jag behövde gå på toa.

Anna var redan tillbaka när jag kom ut från toan. Hon var lite svartsjuk. Bara lite, men jag känner henne. Jag märkte det. Jag tänkte att det var för att hon fortfarande var kär i mig. Åh! lilla Anna, tänkte jag. Först. Jag var lite nöjd måste jag säga. Då hände det. Jag var redo att stiga upp och träffa min spanska dröm medan Anna pratade med sina vänner. Hon tittade på henne som om hon inte kunde undvika det…precis som jag inte kunde undvika det. Hon var svartsjuk, men inte på Carmen. Var det på mig? För att jag faktiskt kunde ragga på henne?

Efter ett par öl i baren gick vi hem till middag. Nej, jag pratade inte med Carmen. Vågade inte. Anna sa att vi skulle träffas igen hemma och hon hade rätt. Carmen kom till köket och sa hej och inte mycket mer. Hon verkade tänka att Anna inte var hennes största fan. Och jag undrade om Anna visste att det inte var avundsjuka hon kände för Carmen… Carmen gick till sitt rum och jag och de andra stannade kvar i köket. Vi pratade, åt…och jag fortsatte att gå på toa ganska ofta och tänkte på Carmen.

Efter att vi hade ätit, pratat, druckit och spelat sällskapsspel, var det dags att sova. Det blev inget dansande till slut. Jag skulle sova i soffan i köket men jag kunde inte sluta tänka på Carmen. Hennes sovrum var nära toan. Dörren var stängd men det fanns ljus därinne. Hon var vaken.

Jag knackade på dörren. Hon öppnade den. Hej.

Hon sa att hon pluggade till ett seminarium. Jag sa jag kunde inte sova. Vi satte oss ned på hennes säng. Det fanns bara en stol och ett skrivbord. Vi började att prata och kom allt närmare varandra. Det kände så lätt…så bra. Hon lade sig ner och jag rörde hennes ansikte, hennes nacke, hennes armar, hennes läppar…Vi fortsatte att prata. Efter vår första kyss visste jag det. Hon ville ligga med mig, ha sex, som någon som vill gå ute och springa, lite endorfiner.

Hon älskade mig inte. Och det gjorde ont. Vad fan! Men varför? Jag älskar henne inte heller. Jag känner henne inte. Hon kysste mig.

– Vad heter han?

– Vem?

– Vad heter han?

– Vad menar du?

– Är han i ditt hemland?

– i Finland? Nej, det finns ingen han. Ingen hon heller. Jag är singel.

Hon kysste mig igen.

– Vill du ligga med mig? Frågade jag.

-…vet inte. Jag tycker om dig…tror jag.

Hon var ung. Hon var vacker. Och jag vet nu att jag älskade henne. Bara för en kväll, men jag älskade henne. Det var något speciellt med sättet hon pratade, sättet hon tittade på världen omkring sig.

– Kanske någon annan gång.

– Okej – Sa hon utan en tanke, utan att bli besviken. Hon ville inte, som jag redan visste.

Den natten undrade jag om hon hade haft det roligt. Jag kunde inte. Jag var ledsen. Besviken. Carmen. Mycket ung. Mycket nyfiken. Mycket kär. Jag funderade en stund över honom eller henne som hon var kär i. Vem hade så mycket tur? …Någon som inte bara kunde ligga med Carmen.

#AllMenCan