No temas desafiar costumbres…

No temas desafiar costumbres que van por ahí disfrazadas de verdades. El verde es el color de la naturaleza pero no más que muchos otros colores como el marrón.

A veces se nos escapa y damos cosas por hecho. Por ejemplo, escuchas una conversación en el bús, de dos personas sentadas detrás de ti. Si hablan en inglés sobre su trabajo en una empresa de videojuegos, ¿qué imagen te viene a la cabeza?

Esta historia es parte del proyecto de visualización queer Radicalxs Librxs: @radicalxs_librxs (Instagram)

Anna_1983: tercera parte

Me hizo caminar como un cuarto de hora, mira que no hay cafés por doquier, pero ella tenía uno en mente. Recuerdo que me pareció un poco tonto. Supongo que esa fue la primera señal. No me interesaba, pero yo le interesaba a ella y eso me gustaba.

Me ha pasado varias veces desde entonces, incluso he tenido relaciones con personas que nunca quise solo por lo bien que sienta estar con alguien a quien le pareces especial.

Esta historia continúa en Instagram, como parte del proyecto de visualización queer Radicalxs Librxs: @radicalxs_librxs

Vida en la ciudad

Los coches se cruzan.
Hay mucha vida en la ciudad.
Y yo pensaba que en estos momentos
La calma sería total.

Caminos curvos
Caminos rectos.
Con subidas y bajadas.
Con el gradiente en contra
Con el gradiente a favor
Con tormenta
Con calma

¿Cuál será el indicado?
¿Cuál llevará a la felicidad?

Algunas van acompañadas
A otros los acompaña la soledad
Algunos llevan tiempo de compañeros
Otras se acaban de encontrar

Unas van rápido
Otros se toman su tiempo
Las hay descansando
Los hay corriendo

Cada quien por el camino que escogió
O por el único que pudo avanzar
Cada cual a su ritmo
Mantiene la vida de la ciudad

Los hay arrepentidos
Buscando desesperadamente un desvío
Las hay que se conforman
Aunque les cueste la felicidad seguir ese camino

Mas nadie se devuelve
Porque no hay vuelta atrás
Aunque a veces te la inventes
Nunca se comienza
Ni se llega al final

Quizás allí esté la diferencia

Quizás allí esté la diferencia

en esas tardes de verano

en esas palabras compartidas

en lo cotidiano de una sonrisa

Y sus risas.
Quizás allí esté la diferencia

en ese atardecer rosado

que me recuerda  los momentos

que tuve

y no disfruté

Att ligga med Carmen

Anna var min granne för några år sedan. En yngre tjej som hade en crush på mig för länge sedan. Hon sa ingenting, bara försökte kyssa mig ett par gånger. Jag såg henne aldrig på det sättet. Hon är bara en trevlig kompis. Hon är snygg och snäll men inte den typ jag gillar. Inte på det sättet. Hon läste till läkare på universitetet i Frankfurt. Jag vet vad du tänker nu… att hon var en typiskt duktig flicka, eller kanske bara att jag glömde att säga att hon var smart. Nej och nej. Hon är väldigt punky, och hon är inte så smart, inte mer än de flesta i alla fall. Hon bara ville bli läkare.

Jag var i Frankfurt i höstas förra året och då passade jag på att hälsa på henne. Vi ska ut och dansa ikväll, du följer väl med? Sa hon, men jag ville inte gå och festa med henne och hennes vänner. Det kändes lite konstigt. Jag var inte 23 längre. Nä, jag vill åka vidare ikväll. Det räcker med middag. Jag ville bara hälsa på lite. Ni kan gå och ha det kul utan mig. Vi gick ut och tog en öl innan middagen. Det var då jag såg henne för första gången…Carmen.

Hon såg ut precis som Bizets karaktären. Passion. Jag glömde att berätta om mig. Jag är den intellektuella typen, en lite nördig och nästan 30 år gammal kille. Lång, lite tjockis, blond, glasögon, casual wearing…När jag såg henne…jag ville bara gå dit och kyssa henne. Ligga med henne. Tycker du om henne? Det var Anna som ställde frågan. Hon ser ut precis som Carmen. Sa jag. Anna tittade på mig med en intensiv blink. Hon heter inte Carmen, men hon är som en spansk fantasi, eller hur? Sa hon, lurig som vanlig. Men hon hade rätt…Carmen var en fantasi.

-Hur gammal är hon?

-Lika gammal som jag, ungefär. Hon är våra nya kompis i lägenheten. Vill du träffa henne?

-Nej. Nej?Idiot! Varför säger du nej! Ja! Säg ja!

Anna log, reste sig och gick bort till henne. De pratade lite. Carmen tittade på mig och jag tappade nästan ölen. Jag längtade efter hennes kropp. En kropp jag aldrig hade haft men som kändes så bekant. Jag kunde känna hennes doft från andra sidan baren. Jag kunde smaka hennes läppar i mitt glas, ölen hade blivit hon. Jag behövde gå på toa.

Anna var redan tillbaka när jag kom ut från toan. Hon var lite svartsjuk. Bara lite, men jag känner henne. Jag märkte det. Jag tänkte att det var för att hon fortfarande var kär i mig. Åh! lilla Anna, tänkte jag. Först. Jag var lite nöjd måste jag säga. Då hände det. Jag var redo att stiga upp och träffa min spanska dröm medan Anna pratade med sina vänner. Hon tittade på henne som om hon inte kunde undvika det…precis som jag inte kunde undvika det. Hon var svartsjuk, men inte på Carmen. Var det på mig? För att jag faktiskt kunde ragga på henne?

Efter ett par öl i baren gick vi hem till middag. Nej, jag pratade inte med Carmen. Vågade inte. Anna sa att vi skulle träffas igen hemma och hon hade rätt. Carmen kom till köket och sa hej och inte mycket mer. Hon verkade tänka att Anna inte var hennes största fan. Och jag undrade om Anna visste att det inte var avundsjuka hon kände för Carmen… Carmen gick till sitt rum och jag och de andra stannade kvar i köket. Vi pratade, åt…och jag fortsatte att gå på toa ganska ofta och tänkte på Carmen.

Efter att vi hade ätit, pratat, druckit och spelat sällskapsspel, var det dags att sova. Det blev inget dansande till slut. Jag skulle sova i soffan i köket men jag kunde inte sluta tänka på Carmen. Hennes sovrum var nära toan. Dörren var stängd men det fanns ljus därinne. Hon var vaken.

Jag knackade på dörren. Hon öppnade den. Hej.

Hon sa att hon pluggade till ett seminarium. Jag sa jag kunde inte sova. Vi satte oss ned på hennes säng. Det fanns bara en stol och ett skrivbord. Vi började att prata och kom allt närmare varandra. Det kände så lätt…så bra. Hon lade sig ner och jag rörde hennes ansikte, hennes nacke, hennes armar, hennes läppar…Vi fortsatte att prata. Efter vår första kyss visste jag det. Hon ville ligga med mig, ha sex, som någon som vill gå ute och springa, lite endorfiner.

Hon älskade mig inte. Och det gjorde ont. Vad fan! Men varför? Jag älskar henne inte heller. Jag känner henne inte. Hon kysste mig.

– Vad heter han?

– Vem?

– Vad heter han?

– Vad menar du?

– Är han i ditt hemland?

– i Finland? Nej, det finns ingen han. Ingen hon heller. Jag är singel.

Hon kysste mig igen.

– Vill du ligga med mig? Frågade jag.

-…vet inte. Jag tycker om dig…tror jag.

Hon var ung. Hon var vacker. Och jag vet nu att jag älskade henne. Bara för en kväll, men jag älskade henne. Det var något speciellt med sättet hon pratade, sättet hon tittade på världen omkring sig.

– Kanske någon annan gång.

– Okej – Sa hon utan en tanke, utan att bli besviken. Hon ville inte, som jag redan visste.

Den natten undrade jag om hon hade haft det roligt. Jag kunde inte. Jag var ledsen. Besviken. Carmen. Mycket ung. Mycket nyfiken. Mycket kär. Jag funderade en stund över honom eller henne som hon var kär i. Vem hade så mycket tur? …Någon som inte bara kunde ligga med Carmen.

#AllMenCan

Do they know where they go

Do they know where they go

when they go?

do you know what is lost

when you give up?

do I know what to say

when we are alone?

does she know she’ll know

when the time has come?

does he know he’ll miss it

when it’s gone?

do we know what we have

before it leaves us behind?

does it always feels sad

when it’s over?

do we care enough

just to wait…

long enough…?

A Moment

In that moment she felt something new:

A peaceful happiness,

A sweet assertiveness,

A mystical mix of forces.

Temptation was defeated,

Was gone.

Her feet moving fast,

Dancing her own song

Was she mad or no longer insane?

Was she dying or being born again?

She never knew,

never tasted life so…

Stars melting over her…

No longer fighting nor alone.

The gentle breeze touching her hair,

She was finally ready….

.to get up and start again…

Time

Time

is not real.

Thin air slipping through

excuses

you let become

truths

Time

is a measurement,

of a thought

a possibility

you don’t let be,

a closed door.

Time

is a chance,

you may not take

a kiss,

a word,

a promise, unkept

Time

is sudden,

an idea within a box

a smile,

a look.

The train you didn’t catch, didn’t run

Time

is within you,

in your hands.

an action,

a step.

Running  risks of reaching routes

to go or

to stay?

Time

is a gift,

an ignored advice

limitations.

Obstacles

I did not see

Time

you and I

wouldn’t ever have

a decision

made

on  a first second

Me

making

my way

Getting

awayfrom you

Time

is you

letting  me

Go