(fortsÀttningen pÄ Ett glas vin)
Min syster har kommit pĂ„ besök med sina barn. Ja, plural. Hon har tre. De Ă€r smĂ„ och…de Ă€r tre! För mĂ„nga för min lilla lĂ€genhet, det Ă€r dĂ€rför jag Ă€lskar att gĂ„ UT med dem. Med alla fyra, jag behöver syrran. Hon Ă€r som en tolk….hon kan deras sprĂ„k.
Vi Ă„kte till en av de dĂ€r stora supermarknaderna som gör det omöjligt för de flesta smĂ„, personliga och trevliga affĂ€rer att kunna överleva. Syrran förstĂ„r inte det. Hon vill ha billig mat… för det Ă€r priset som Ă€r viktigast nĂ€r det handlar om maten förstĂ„s! Ironiskt hur hon senare vĂ€ljer ett kĂ€nt varumĂ€rke som Ă€r lite dyrare för att det ger henne en kĂ€nsla av trygghet… reklam funkar… funkar bra. Lika bra pĂ„ vuxna som pĂ„ barn.
â Pringles, mamma. Jag vill ha Pringles!
â Jag med.
â Ja, mamma. Pringels!
â Varför just dem? â frĂ„gade jag….hur naiv kan jag vara?!
â De har leksaker!
â En app Ă€r ingen leksak â sa det Ă€ldsta av barnen.
â Okej. Vad vill ni ha? â sa syrran som kanske inte varit sĂ„ uppmĂ€rksam.
Barnen tittade pÄ varandra:
â Pringels.
â LĂ€sk!
â Choklad.
â Men… â sa jag
â De kan bara vĂ€lja var sin sak men det gĂ„r att göra tre portioner av varje och dela pĂ„ dem-, förklarade syrran.
â Smart. Vi var inte sĂ„ strategiska nĂ€r vi var barn
â Du delade inte – Sa hon med ett lurigt leende. Och hon hade rĂ€tt.
Jag var ett ganska otrevligt barn om vi ska vara Ă€rliga. En liten flicka, smal men stark och högljudd… jag var som en chihuahua ungefĂ€r. Det har krĂ€vts mĂ„nga timmar i gymmet för att kunna öka lite i vikt och se okej ut…se bra ut, jag ska inte ljuga, jag Ă€r stolt över hur lĂ„ngt jag har kommit. Anyhow, jag var chihuahuan och min kĂ€ra syster var den trovĂ€rdiga, lunga och visa Sankt Bernardshunden.
Okej, det rÀcker för idag om den gamla goda  tiden. Tillbaka till verkligheten!
Min kÀra storasyster gillar att frÄga om mitt normalt sÀtt icke existerande kÀrleksliv. Men nu nÀr jag ville berÀtta om dejten jag hade haft, verkade hon inte sÄ nyfiken. Hon frÄgade inte direkt som hon brukar göra, sÄ jag försökte komma in pÄ Àmnet lite diskret men hon var för upptagen med alla barn.
– SĂ„… Det gĂ„r verkligen jĂ€ttebra pĂ„ mitt nya jobb. Vem skulle ha trott det? – sa jag.
Ingen verkade ha lyssnat.
– Ida…- sa jag lika gnĂ€llig som hennes barn.
– VadĂ„? Kan du inte vĂ€nta lite? NĂ€r vi Ă€r nĂ„nstans dĂ€r de kan leka sjĂ€lva…dĂ„ kan vi prata i lugn och ro.
– Okej…
– Vad sa du om jobbet?
– Att det gĂ„r bra. Att du hade rĂ€tt.
– Jag? Varför dĂ„?
– Det var du som sa att jag borde lĂ€mna det andra jobbet. PĂ„ byrĂ„n.
– Aha… Barn, lyssna nu. Vi ska vara tysta medan vi köar för att betala och sedan ska vi gĂ„ ut och leka i parken. Okej?
De tre tittade pĂ„ henne och volymen pĂ„ deras “samtal” gick ned till “normal samtalston”. De brukar inte prata med varandra, bara skrika. Jag har frĂ„gat Ida varför sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger men hon sĂ€ger att det Ă€r skolan och fritids, att det kĂ€nns som att förĂ€ldrarna inte har sĂ„ mycket pĂ„verkan i uppfostran lĂ€ngre.
– Du Ă€r sĂ„ duktig, syrran. – skojade jag.
– HĂ„ll truten. Jag gör mitt bĂ€sta men… jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ vad de fĂ„r för feedback nĂ€r de inte Ă€r med mig…om du förstĂ„r?
– Skolan.
– OcksĂ„, men mest…du vet.
– Aha.
Ida skiljde sig frĂ„n sin man för bara nĂ„gra mĂ„nader sedan. De delar tiden med barnen. Och ett av de största problemen de hade var just att de inte höll med varandra om hur de skulle uppfostra barnen, vad som var okej och vad som inte var okej. Det Ă€r den officiella anledningen i alla fall, men jag vet inte om det Ă€r sant. Jag vet att de brĂ„kade mycket om barnen, men jag vet ocksĂ„ att Ida Ă€r jĂ€drigt smart och skulle ha hittat ett sĂ€tt att fĂ„ det att fungera om hon hade nĂ„got intresse. Jag tror att de bara inte Ă€lskade varandra lĂ€ngre. Hon Ă€lskade honom inte lĂ€ngre. Det var slut. SĂ„na saker hĂ€nder ibland. Men hon har inte erkĂ€nt det för mig…som om det inte vore en tillrĂ€ckligt stor anledning.
Vi Äkte till en park nÀra stationen och drack varsin kaffe medan barnen lekte.
– Du brukade leka med dem. Allt bra med dig? – FrĂ„gade hon.
– Ja, jag…vet inte. Det Ă€r skönt att hinna prata med dig lite.
– Skönt Ă€r att kunna sitta och bara vara lite…men det brukar du inte förstĂ„. Vad Ă€r det du vill berĂ€tta?
– Hade en dejt igĂ„r ikvĂ€ll.
– Vad roligt. Ska ni ses igen?
– Vet inte.
– Vill du?
– GĂ€rna
– Varför frĂ„gar du henne inte dĂ„?
– Ăr inte sĂ€ker pĂ„ hur lĂ€nge man borde vĂ€nta.
Hon tittade pÄ mig som hon brukade göra nÀr vi var smÄ. PÄ ett sÀtt sÄ att det mÀrktes att hon faktiskt var Àldre Àn jag och kunde förstÄ saker jag fortfarande sÄg pÄ ett naivt sÀtt ibland och ibland pÄ det komplicerade sÀttet man ser saker och ting nÀr man Àr för ung.
– Sms:a henne. Nu.
– Jag kan göra det senare.
– Nej, nu. SnĂ€lla. Det Ă€r första gĂ„ngen i livet du vill prata om en dejt! Var inte dum, frĂ„ga henne om en andra dejt.
– ett andra glas vin…
– Vad?
– Ingenting, jag menar att det Ă€r inte första gĂ„ngen jag berĂ€ttar…
– Jo, det Ă€r det! Det Ă€r alltid jag som frĂ„gar och det Ă€r alltid du som pratar om dina dejter som om de inte vore intressanta, som om alla tjejer vore konstiga eller trĂ„kiga.
– Hur vet du dĂ„ att jag inte snart kommer börja berĂ€tta om hennes konstigheter?
– Det kommer du sĂ€kert att göra, och jag hör gĂ€rna mer om hennes konstigheter…bara de Ă€r inte privata…
– Vi har inte kommit sĂ„ lĂ„ngt!
– Okej,… det jag vill sĂ€ga Ă€r att jag har en kĂ€nsla av att du tycker hennes konstigheter Ă€r… fina. Sms:a henne – sa hon efter en stunds tystnad.
Jag tog ut mobilen ur fickan och skrev bara nĂ„gra ord, frĂ„gade om hon ville ses igen… Jag anvĂ€nde faktiskt ordet “dejt” i sms:et.
Mirelle Nathalie Aranguren 